ELIN MATTSSON

Gravid vecka för vecka är en youtubekanal som jag kikar in på ibland. Jag tycker att det är intressant att följa andras graviditeter och tankar inför barn, för den tiden fick jag aldrig gå igenom på det sättet. Jag blev ”inkastad” i en graviditet som blev 12 veckor lång och sedan låg jag där med ett barn i famnen. Jag hade världens enklaste graviditet skulle jag nog säga, jag kunde gå i skolan precis som vanligt, red 7 dagar i veckan och mådde bättre än någonsin. Jag blev väldigt lugn och stressade aldrig upp mig i onödan, jag mådde helt enkelt som bäst när jag var gravid! Dock visste jag inte att jag var gravid förrän vecka 24 men jag fortsatte att må lika bra fram till vecka 36 då han föddes.  MEN 12 veckors graviditet ensam var en kort tid, bara att förstå att det är ett barn i min kropp, det är mitt barn som ligger där inne och växter för att snart komma ut i stora världen var svårt att förstå. Det tog några veckor innan jag accepterade min graviditet och insåg att: jag ska bli mamma, väldigt väldigt snart. Hur ska jag klara mig som nybliven 17 åring och ensamstående mamma? Tankarna åkte runt i huvudet men jag kände mig ändå lugn, till och med på förlossningen kände jag mig lugn. Jag njöt massor av den sista tiden, alla mysiga sparkar, hickan som M aldrig blev av med och som gjorde att jag fick hicka, mysiga vinterridturer med hästen och lilla magen, somna med händerna runt magen och känna rörelserna tills jag somnade. Men 12 veckor är inte mycket, jag hann inte få bearbeta allt som händer eller få boa och fixa i lugn och ro. Om jag själv hade fått bestämma skulle jag mer än gärna varit gravid medvetet i 40 veckor just för att få vara med på allt som händer i kroppen och med barnet.. Jag kände mig ensam under graviditeten för jag berättade knappt om den, jag skulle nog till och med säga att jag dolde min graviditet för många människor, den var många nära vänner som inte ens visste om att jag var gravid förrän M var här. Anledningen till det var att jag själv inte kände mig redo, det är som att många väljer att vänta till vecka 12 innan man går ut med sin graviditet. Jag själv behövde dom här veckorna för att landa i situationen och få känna efter själv utan att andra åsikter och tankar kommer mot mig. Men stödet fanns här hemma och i stallet från alla fantastiska stalltjejer. Det räckte och gjorde att jag inte kände mig lika ensam. Allt har gått fantastiskt bra för oss och det är helt fantastiskt vad livet har att bjuda på ibland, saker som man aldrig någonsin skulle kunna fantisera om!

Jag tycker att det är fantastiskt gulligt att höra när mammorna på kanelen berättar om hur mycket många pappor hjälper till under graviditet, att dom faktiskt är gravida tillsammans. För det är ju så man önskar att det ska vara, att följa graviditeten tillsammans med den som man skapat den med. Jag har suttit i många samtal där andra mammor berättar hur planerat allt var eller hur mycket dom har kämpat för att få ett barn tillsammans, jag tycker det är så himla vackert på något sätt. Jag vet hur många det finns där ute som kämpar för att få barn, kämpar sig igenom graviditeter som är långt ifrån trivsamma på grund av smärta. Jag hade turen att inte behöva gå igenom detta, men jag tänker väldigt ofta på personer som går igenom detta. Jag är så tacksam och glad över min graviditet en väldigt oplanerad gåva som gett mig så mycket solsken i livet. En gåva som jag älskar mer än något annat, jag fick ett litet mirakelbarn!

Min nästa graviditet (om det blir någon mer) önskar jag en planerad, efterlängtad graviditet som jag ska få uppleva tillsammans med någon. Vänta med spänning och låta dom 40 långa veckorna gå.

Hur var det för er? Var det planerat eller kom det som en chock? Alltid spännande att höra andra historier när våra hjärtan kom till <3