ELIN MATTSSON

Vilken start det blev på veckan, vaknade i måndagsnatt av att jag ligger och sväljer blod i över 2 timmar. Hade väldigt bra koll på tiden då jag hann med tre hela program på tv3play. Jag låg och väntade på att det skulle sluta och undrade hela tiden varför det blödde? Efter två timmar går jag upp till min mamma som ligger och sover på övervåningen. Berättar för henne att jag blöder och att det inte slutar, hon kommer ner direkt. Sedan tar det inte många minuter innan jag börjar kräkas blod och svimmar. Ambulansen kommer och resan till sjukhuset går väldigt bra. När jag kommer in till Karolinska får jag en sjukhussäng och dropp. En liten stund senare går jag in tillsammans med en sjuksköterska för att bli undersökt av en läkare. Här börjar det bli lite suddigt, jag minns att jag sa: Nu svimmar jag, sen kommer jag kräkas.

Vaknar upp någon minut senare av att doktorn står och håller i mina ben rakt upp i luften, vi båda är röda av blod. Min vita tröja var långt ifrån vit, jag ligger kvar i några minuter för att få ner blod till huvudet. Jag får komma tillbaka till min säng och vänta i korridoren där det går förbi sköterskor hela tiden, här börjar det bli suddigt igen. Jag säger återigen: nu kräks jag sen svimmar jag. Och så händer det, igen.. Det har var tack och lov sista gången..

Veckan börjar gå mot sitt slut och det känns väldigt skönt! Dom senaste dagarna har jag levt i min egna mardröm. Tårarna har runnit varje vaken timme då hemlängtan kommer. Har gått på så mycket smärtstillande att jag inte varit vid medvetande, vaknar upp och sjuksystrarna säger att min son är hemma med mormor och mår bra börjar tårarna rinna. Inte för att jag är ledsen utan för att alla känslor kommer på samma gång. Värst av allt har nog varit att inte kunna prata med någon, att bara sitta där och knappt orka röra på huvudet. Har varit några i tisdags kväll då kroppen sa ifrån, efter det drog vi ner på smärtstillande och nu funkar det mycket bättre. Efter den här lilla resan har jag och läkarna märkt att morfin inte funkar alls på mig, jag däckar direkt och vaknar inte på en bra stund.

Anledning till bakslaget är oklart men jag fick en infektion i halsen precis efter eller innan operationen, det är jag inte förvånad över då mitt immunförsvar är så dåligt just nu. Sedan fick jag även två mediciner utskrivna från Sofiahemmet som absolut inte är bra vid blödning som man har efter operation. Så allt tillsammans blev inte bra helt enkelt.

Men nu är det värsta över och jag fick äntligen komma hem i torsdags. Det var så skönt att få sova i min egna säng och slippa lukten av sjukhus. Min underbara mamma tar hand om Miliam till 100% just nu då all min energi går åt till att läka. Rösten börjar sakta men säkert komma tillbaka men det låter som jag har två potatisar i halsen. Jag får inte heller lyfta tungt eller anstränga mig så därför kan jag inte ta hand om Miliam på egen hand. Men nu senaste dagen så har jag suttit med vid matbordet och ätit lite middag och myst med Miliam, som jag saknat min lilla kille!!

Läkningen går iallafall framåt och jag får i mig riktigt mat nu. Jag behöver fortfarande mosa det och äta maten ljummen men gud så gott det är med riktig mat! Efter den här veckan har jag lärt mig att återigen uppskatta saker lite mer här i vardagen, gick ju igenom en liknande resa när jag hade körtelfeber och när man blir frisk efter sånt så uppskattar man nog allt tror jag. För det har inte alls varit en självklarhet att kunna andas och alla andra helt naturliga saker. Kroppen blev för svag och sa ifrån.

Nu ser jag såå mycket fram emot den här veckan, jag håller alla tummar på att jag mår tillräckligt bra för att kunna åka iväg på lördag till Örebro.
Ska hjälpa till med middagen snart och försöka äta lite Lasange, gud så gott det ska bli!
Stor kram till er alla, era kommenterar och mail har betytt så himla mycket!

Världens gosigaste sällskap när man är sjuk, lilla fina Briska!